Att föda med Covid-19 

Vårt andra barn var beräknat i mitten av februari 2021, mitt i brinnande covid-tider.  
På rekommendation av MVC valde vi att isolera oss och jobba hemifrån de sista veckorna för att undvika att bli smittade. Vår dotter, Bonnie, på 2,5 år fick dock gå kvar på förskolan. Hon skulle bli alldeles för rastlös hemma med oss och det skulle vara omöjligt för oss att få någonting gjort på jobbet.  

En vecka före beräknat förlossningsdatum kom mailet från förskolan: “Vi har konstaterad smitta av COVID-19”. Jag fick en känsla redan då att vi hade blivit smittade. Inte för att någon i familjen kände sig sjuk, utan mest för att det hade varit så typiskt att vi skulle smittas sista veckan när vi klarat oss fram tills dess. 

Kommande helg började min man David känna lite frossa och jag blev plötsligt väldigt täppt. Covidtester beställdes hem och kl 02.00 natten innan mitt BF fick jag mitt resultat - du har testat positivt för COVID-19. Som grädde på moset drog mina värkar igång kl 08.00 samma morgon. Davids testresultat hade fortfarande inte kommit. Han levde i förnekelse och menade att han nog inte var smittad, jag var dock stensäker på att så inte var fallet. 

Jag var en del av projektet ”Min Barnmorska” på Huddinge sjukhus och ringde därför direkt till dem för att stämma av läget. Jag fick lugnande besked om att min önskan om en vattenförlossning fortfarande var aktuell, trots att jag var smittad. De sa även att allt kommer vara som “vanligt” under förlossningen, med undantaget att jag inte får lämna förlossningsrummet. Pulsen gick ner något. 

När detta fått sjunka in kom nästa insikt, David skulle troligtvis inte få vara med under förlossningen. Hög på hormoner och med värkar ringde jag en av mina bästa vänner, Chris (som har haft covid och där med har antikroppar), och grät i telefonen. Chris och hennes man skulle egentligen ta hand om Bonnie när förlossningen drog igång, nu fick jag med gråten i halsen fråga om hon kunde tänka sig att vara med mig på förlossningen istället. Som den klippa hon är svarade hon ja direkt.  

Resten av dagen satt jag hemma och tog värkar samtidigt som jag kollade på skidskytte. Klockan 17 åker jag och David mot Huddinge sjukhus. Chris sätter sig också i sin bil, redo att hoppa in om David inte får stanna. Värkarna, som varit ganska okej hemma, tilltar ordentligt i bilen och jag som tänkt att jag kommer komma in alldeles för tidigt börjar nu inse att det kanske ändå var på tiden att vi åkte in.  

När vi kommer in på förlossningen möts vi av vår barnmorska som har visir och munskydd. Hon har inte det för att jag har covid, utan för att det är standardutrustning på alla förlossningar i covid-tider. Jag måste sätta mig på huk när värkarna kommer nu, de har intensifierats ordentligt den sista halvtimmen. Barnmorskan säger till mig att förlossningspoolen är redo och jag hoppar ner direkt.   

Jag hade nästan glömt bort allt med covid, tills jag hör att undersköterskan tar prov på David och konstaterar att han testat positivt och måste lämna. David ger mig en puss och säger hejdå. Jag är redan så inne i mig själv och min lustgas att jag inte ens har tid att känna sorg över att han går, men David har berättat i efterhand att det tog otroligt hårt på honom att behöva lämna mig i det skedet, med vetskapen om att han inte kommer vara där när vårt barn kommer till världen.  

Chris och Essa strax efter förlossningen. 

Ungefär 15 min efter att David har gått hör jag Chris komma in i rummet. Jag har nu varit på förlossningen i 1 timme och har ganska kraftiga värkar. Jag hör hur undersköterskan säger att hon vill ta snabbtest på Chris, men då ropar barnmorskan som sitter tillsammans med mig att det får vänta till senare för “bebisen kommer nu”. Chris sätter sig på en stol bredvid förlossningspoolen med ena handen i min och mobilen i den andra med David på FaceTime. Efter ca 20 min anländer vår andra dotter, Essa.  

David är med oss på FaceTime under kommande timmarna. Han är med när jag och Chris får in de klassiska mackorna, han är med och gissar längd och vikt på bebis. När det väl är dags att lägga på känns det på något sätt ändå som att han varit där. Chris sov över på BB med mig och Essa och hjälpte till med allt ifrån att byta blöja till att langa näsdroppar då min covid gjorde sig påmind så snart bebis var ute. 

Så här i efterhand är jag trots allt väldigt nöjd med hur förlossningen blev. Givetvis hade det varit ännu bättre om David kunnat vara med i rummet, men via FaceTime kändes han ändå närvarande. Att få ha med sig en av sina bästa vänner på förlossningen är något jag varmt rekommenderar. Det är ett fint minne jag kommer bära med mig resten av livet och det finns även en fin symbolik i den girlpower som fanns i rummet när Essa föddes. Som en av mina vänner så fint uttryckte det “bonus att få födas till världen med extra många starka kvinnor i rummet”. 

Vänliga hälsningar,
Ellen 💗