Intervju med Emma-Jennie  

Emma-Jennie har sonen Leonard tillsammans med sin sambo Livia. I denna intervju berättar hon om resan mot att bli gravid och delar sina erfarenheter kring att skaffa barn som homosexuell.  

Vem är du? Berätta lite kort om dig själv. Familj, intressen, utbildning, vad jobbar du med?   

Mitt namn är Emma Jennie och jag bor på Lidingö tillsammans med min flickvän Livia, vår gemensamma son Leonard och katten Sasha. Jag är född och uppväxt i Värmland med redan i tidiga tonår flyttade jag därifrån. Jag kände att jag hade vuxit ur Värmland och jag ville helt enkelt se något annat. Jag bodde i flera olika kommuner innan jag för snart tolv år sedan startade ett liv här i Stockholm.  

Jag är utbildad Frisör och Marknadskoordinator. Att jobba med media har alltid varit lockande och år 2017 satsade jag på utbildning och jobb inom ämnet. Sedan 2019 har jag varit egenanställd. Jag jobbar både som influencer, copywriter och driver mediabyrå inom marknadsföring tillsammans med en god vän. Jag har verkligen hittat rätt.  

Läste att du ska starta upp ett nytt företag 2022 – spännande! Berätta mer!   

Eftersom jag älskar att arbeta och jobba hårt vill jag förutom min mediebyrå satsa på ytterligare en dröm. Idag är jag i startgroparna med att starta mitt eget klädmärke. Namnet är klart, kläderna är under tillverkning och jag är så glad så att det spritter i kroppen. Kläderna symboliserar min stil ända ut i fingertopparna. Det kommer bli mycket set, tweed, rosetter, stickat och silke. Håll utkik! 

När visste du att du gillade tjejer? Berätta lite om din resa!  

Jag kom ut runt 2010. Det var inte uppenbart och resan var svår och tuff. Jag visste inte vem jag var ett tag. Jag behövde en nystart efter uppbrottet med pojkvännen i Göteborg. Därför flyttade jag till Stockholm. Jag behövde börja om. Några svåra år väntade, men med tiden blev jag allt tryggare i mig själv. Jag kände mig väldigt ensam om att vara feminin och lesbisk. Det kändes som att jag aldrig togs på allvar. Jag fick höra att jag bara gick igenom en period som lesbisk och att jag snart skulle ses tillsammans med en man. Men det har inte skett.   

När träffades du och Livia? Hur mottog din närmaste omgivning när du kom ut som gay? Var du en offentlig person redan då? 

Jag och min flickvän Livia träffades sommaren 2016 för första gången. Vi dejtade intensivt, men just då blev det inte så mycket mer. Vi träffades igen hösten 2019 och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Hon är mitt livs kärlek och den jag ser mig med livet ut. Både min och Livias familj har alltid varit väldigt stöttande kring vår läggning. Även min syster är lesbisk och är idag gift med sin fru.

Från att ni bestämde att ni ville ha barn hur lång tid tog det till att ni blev gravida med Leonard? 

Jag har alltid velat ha barn, men det har aldrig känts riktigt rätt i livet i tidigare relationer. Jag har haft långa förhållanden, men att skaffa barn ihop har varit långt ifrån en önskan just då. När jag träffade Livia (igen) och vi blev ett par 2019 så kändes det så rätt. Vi båda hade rest, bott utomlands och hade bra jobb med bra ekonomi. Jag tror aldrig att timingen att skaffa barn kan vara perfekt, men trygghet måste man ju ha. För oss var det en självklarhet att ha god ekonomi, en trygg bostad och en sund relation. Vi hade allt det.   

Under våren 2019 fick jag plötsliga problem med min livmoder. Det visade sig att ett stort myom växte i mig. Jag fick otroliga smärtor och fick åka in och ut från akuten. Jag lades in, kom hem och så vidare. Situationen var inte hållbar och jag kunde inte stå ut med mina smärtor. I maj samma år fick jag en akutoperation och ett 18 centimeter stort myom opererades bort från min livmoderhåla. Jag fick höra att jag eventuellt inte kunde bli gravid och skulle jag lyckas bli gravid var risken för missfall stor. Jag hade ett två decimeter stort ärr i livmodern och chansen för att ett ägg skulle fästa var liten.   

Jag blev helt förstörd av nyheten, men det var en läkare som bad mig att tro på en graviditet. Hon sa att jag skulle försöka bli gravid efter sex månader och inom ett år. Hon sa att chansen för att myomet skulle komma tillbaka var stort så därför bör jag bli gravid så snart operationsärret i livmodern läkt.  

Jag och Livia startade processen direkt. Vi hörde av oss till en klinik i Köpenhamn. Vi fick en lista på alla saker vi skulle göra. Bland annat äggledarspolning, blodprover, cellprov och mycket mer.   

Den 18:e november, 7 månader efter min operation gjorde vi vår första insemination. Två veckor senare kom mensen. Men vi deppade inte ihop för det.  

Exakt en månad senare testade vi igen. På samma klinik i Köpenhamn. Jag visste att jag skulle bli gravid denna gång. Jag kände det på mig. På nyårsafton gjorde vi ett graviditetstest och det var positivt.  Det var en enorm lycka och chock på samma gång.

Hur många försök krävdes?  

2 stycken inseminationer.

Var det enkelt beslut vem som skulle bära barnet? 

Ja, jag har alltid haft en önskan om att bära. I och med min situation med myomet i livmodern var det en självklarhet att jag skulle bära. Om vi önskar fler barn (vilket jag gör) så kanske Livia vill bära nästa gång. Det får tiden avgöra.  

OM ni hade någon inseminations-behandling som inte lyckades, hur hanterade ni det? Kunnat prata med någon – varit öppen med det i sociala medier? Förstår att det precis som naturlig väg, är en otrolig besvikelse.

Nu i efterhand kan jag verkligen prata öppet om det. Man är långt ifrån ensam. Jag ser min graviditet som en gåva från ovan. Min son är verkligen inte något vi tog för givet.  

Berättade ni för er omgivning? I vilket skede?  

Vi berättade för våra familjer ganska tidigt och sedan gick vi ut med det i Sociala medier efter vecka 14.

Som offentlig person hur mottogs det att ni som samkönat par ville skaffa barn tillsammans? 

Att skaffa barn som samkönat par har inte varit det lättaste. Jag har fått utstå otroligt mycket hat på mina sociala medier. En kommentar satte sig väldigt hårt. Det var en man som skulle be till gud varje kväll att vi skulle få missfall. Jag grät mig själv till söms den natten.  

Vår öppenhet på Sociala medier har väckt många frågor. Par som befinner sig i samma situation har vänt sig till oss. Jag försöker alltid svara på alla frågor. Det är så roligt att människor har förtroende till mig. 

Har ni klarat er från Covid 19? Hur har det varit att ha en liten bebis under Covid-19? 

Vi har inte drabbats av Covid (än) vilket vi är så tacksamma för. Vi är så försiktiga och försöker att träffa så mycket vänner vi bara kan utomhus. Det har varit svårt att vara gravid/ha en nyfödd under pandemin. Livia fick inte följa med på ultraljud och möten med barnmorska vilket var tråkigt. Även när Leonard kom var det bara en som fick följa med hos barnmorskan. Det är som det är och vi tar en dag i taget. Vi hoppas att vi klarar oss från covid-19.  

Tips och råd till andra i samma sits som längtar efter barn men inte kan få det naturlig väg, och som tittat på insemination/IVF? 

Försök att andas, ta det lugn och inte tänka så mycket på en eventuell graviditet. Jag vet att det är oerhört svårt för helt ärligt är det ju det enda man har i huvudet. Visualisera dig/er som förälder. Det gjorde vi!

Några tips och råd gällande att komma ut som gay eller att leva i ett samkönat förhållande med barn? 

Var dig själv. Att få älska den man vill ska vara en självklarhet. Jag skäms aldrig för att jag lever tillsammans med en kvinna och att vi är två mammor till vår son. Om någon tar förgivet att Leonard har en pappa ifrågasätter jag alltid personen om varför den bara antar det. Man måste börja säga till för annars tror människor att det är okej att ta för givet att alla är heterosexuella.  

Vänliga hälsningar,
Emma-Jennie